06-01-12

Jaa, det var dagen det ÄNTLIGEN hände!!!2 dagar efter BF. Det är så man kan skratta åt senaste inlägget nästan... nu i efterhand! Tänk om man visste då vad man vet nu =)

I alla fall. Hade en BAD BAD day och allt kändes totalt hopplöst. Satt och kollade på tv hela dagen och orkade inte göra nåt. Sambon va in till stan en sväng på dan och sen slappade vi bara. Satt och kollade på film hela kvällen och långt in på natten. Vi skulle gå i säng tidigt hade vi tänkt... Klockan blev iaf 03 innan jag låg under täcket. Hann ligga där i typ 10 min sen kände jag första värken. Inte så kraftig men lite obekvämt. Stånkade lite och skyllde på ryggen ;)

Sen kom det en till efter ett tag... och ännu en till. Jaha, tänkte det faktist börja nu??? Klockade tiden och det var mellan 7-10 min mellan. Väckte karln som somnade direkt han la sig ner och sa att jag hade börjat få lite värkar. Han blev lite till sig och undrade om vi skulle åka in. Nää, måste se att det kommer flera först. Så jag steg upp och vandrade lite och kastade i mig lite macka. Och visst kom det lite värkar med jämna mellanrum. Tryckte på rätt bra emellan åt. Vissa va korta och mesiga, andra var långa och kraftiga.
Ringde in till BB vid 04.10 och sa att jag tror jag har nåt på G. Det har gått fort dom andra gångerna och detta är barn nr 3.
Hon tyckte vi skulle komma in. Så vi fixade oss lite och begav oss in mot stan. Ringde även min älskade vän M som skulle vara med men hon svarade ju inte! Så jag messade och sa att vi åkte in och om jag inte hörde av mig igen skulle hon komma dit när hon kunde.
Messade även mamma som ville veta när vi åkte in och hon sov nog inte mer den natten/morgonen sen tror jag ;)

Var inne på intaget vid ca 05. Låg i CTG ett tag och det kom värkar titt som tätt men inget regelbundet. Hon undersökte mig och hon kunde pressa in 2 fingrar i tappen som var mjuk. Så visst var det på G sa hon.
Fick lägga våra grejer i rummet och så gick vi till förlossningssalen, eftersom det gått så fort förut och jag ville stå i duschen.
Ställde mig i duschen och körde massagestråle på magen under värkarna medan min älskling masserade min rygg! Stod i duschen kanske 1 h och hade under den tiden öppnat mig 6 cm. Så det var riktigt jobbigt och intensivt!

Sen blev jag liggandes i sängen. Hade inte krafter och ork att ställa mig upp igen.  Låg och vred mig som en orm, fick sätta upp skackeln på sidan så jag inte skulle trilla i golv. Stånkade och blev frustrerad... var öppen 8 cm efter en liten stund och BM tyckte jag skulle testa lustgas. Men nä, ha aldrig fått det att funka förut. Men hon och hjärtat övertalade mig till det iaf. Och tacka fan för det. Funkade riktigt fint! Tog igen alla fyllor jag gått miste om den här tiden kläckte jag ur mig!
Fick ställa mig på knä i sängen för bebisen ville inte sjunka ner riktigt men det tryckte ändå på. Stod där och ojade mig ett bra tag när jag fick en frågan om jag fortfarande ville ha in min vän i salen. JAA!!!! Då kom hon som en räddande ängel och lade sina svinkalla händer på min kropp... åh!

Bm som vi hade när vi kom in skulle gå av sitt pass vid 7 och då sa jag att jag oxå tänkte gå hem. Men det gick ju inte så bra =) Hon stannade iaf till det var över!

Efter ett tag på knä började det trycka på ännu mer men vattnet hade fortfarande inte gått och jag hade lite kanter kvar. Då tog dom hål på hinnorna! Efter några värkar kunde jag bara inte hålla emot längre, satan vilket tryck!! Hon höll undan den sista kanten och sen, med en peppande vän och med ena armen med ett stadigt tag runt nacken på min älskling och den andra i ett hårt grepp om hans tröja, började jag krysta för kung och fosterland. Och efter 2 min kom hon! Den mest perfekta bebisen i hela världen <3 kl 7.47. Med tårarna rinnande hörde jag det underbara skriket!

3490 gram och 50 cm lång och 10/10 i apgar! Tack och lov behövde jag inte sys ett enda stygn.
Men nu kan jag ärligt talat säga att jag inte vill göra om det. Det var den jobbigaste förlossningen hittills!
Snabba förlossningar behöver inte va dom enklaste... smärtan blir så intensiv och man hinner inte vänja sig vid den. All smärta komprimeras till så kort tid! Men nu är det gjort och all smärta var verkligen värt det.

<3 Vår älskade Tiffany <3